Hej!

Nu måste vi ta ett snack här!

Jag har fått höra att det har slagit ned en meteorit i Värmland.
Känner ni hur domedagen närmar sig?
Ett ganska konstigt sammanträffande faktiskt - lite skrämmande är det allt.

Men jag känner att jag inte behöver lägga så stor vikt i det förutom att dö pga rymdskrot är så ovärdigt.
Jag har alltså slösat 19 år utav mitt liv på att bli dödad utav smuts från rymden - det var ju kul!
Hade det inte kunnat sluta på något roligt sätt - typ en zombieattack?
Eller att gravitationen bara släppte helt och vi slungades ut i rymden.

Det hade ju vart kul - eller hur?

Och sen så finns det ju en teori om att det skall komma köttätande jättar och äta buffé.
Kommer dom ner ska dom få se på fan! Jag har slagits mot jättar förr.
En gång var det en jätte som hette Goliath - men dom misstog mitt namn för David.
Jättekonstigt - författaren måste ha haft dyslexi för jag sa klart och tydligt vad jag hette.

På tal om dyslexi, läspning, skorrning och stamning.
Varför är orden gjorda så att personer med det hindret varken kan stava eller uttala det.
Är inte det lite dumt - eller vad tycker ni?

Förstår ni vilka konstiga situationer som kan uppstå - tillåt mig att ge er ett exempel.

En person som skorrar ska berätta för sina killkompisar att han gillar tjejer.
Det blir såhär då;

Jönk är den som skorrar.
Pölle är den som inte skorrar.

Jönk: Jag gillaj tjejej.
Pölle: Menar du tjejer?
Jönk: Ja men jag skojjaj.

Förstår ni vilken konstig situation - det är ju egentligen inget fel att inte tycka om tjejer.
Men Jönk gjorde ju det - och Pölle kanske inte var helt OK med det.
Sen kanske Jönk förlorade Pölle som vän - bara för att han skojjaj!

Det är ju aldrig kul!

Hallå där - här sitter jag och trycker ned knappar så de formar ord.
Samtidigt försöker jag tänka på någonting att skriva om, det är inte så lätt.
Inte när man har så mycket i huvudet. Att tänka på alltså.

Jag har en störning gott folk - hypokondri.

Frågar ni mig har jag haft alla sjukdomar som finns - det har jag fått reda på genom självdiagnos.
Jag är så hypokondrisk att jag sitter och läser om hypokondri och varje gång det kommer upp ett symptom så sitter jag och säger ''Det där stämmer, DET DÄR STÄMMER PÅ MIG''
Värst utav allt är det när det är en länk - som leder mig in på andra potentiella sjukdomar.
T.ex.
Jag kan läsa om trötthet - symptom på trötthet kan vara svårt att koncentrera sig.
''Svårt att koncentrera sig'' Hmmm... tänker jag - och googlar det.
Då går hypoalarmet i taket, 10500 träffar och alla är en allvarlig sjukdom.
Helst utav allt ska de behandlas med medicin - vilket leder till att jag måste kolla på biverkningarna.
Notera att detta är helt från ingenstans - jag har alltså självdiagnostiserat mig, till den punkt att jag börjat leta efter mediciner för att bota mig själv.

Men sen vågar jag inte heller ta min medicin - som inte ens har blivit utskriven.

Jag skulle vilja se min journal hos Carema.

Eder tillgivne, hypomons.

Jag befinner mig här igen - tråkigt va?
Nej, jag tycker det är otroligt rogivande.

Något som inte är rogivande är följande;
Folk på bussen
Det här vädret
Folk på stan
Det här vädret
Folk på landet
Och slutligen, det här vädret.

Jag vet att jag klagar hela tiden på vädret - men jag måste.

Igår så pratade jag med en amerikansk vän, han är från Mississippi och beklagade sig över det kalla vädret.
Allt jag har att säga är - nej, ni har inte kallt väder.

Nej, ni förfryser inte ansiktet så fort ni tittar ut från fönstret.
Nej, ni har inte vinter i 45 månader.
Nej, du vet inte ens hur snö ser ut.
Ja, jag ska kasta en snöboll i ditt ansikte.

Och vi återkommer igen till någonting jag redan pratat om - folk i kollektivtrafiken.

Idag så körde min buss förbi mig - för att det var fullt tydligen.
Men efter busschauffören hade kört förbi mig så stannade han 20 meter längre bort och släppte av någon.
Om det då var någon som plingade och ville av - varför inte då stanna där han ska, för att släppa av denna lyckost och släppa IN stackars lilla kalla mig?
För att han är en busschaufför - det är varför.
Jag får säga så, min morfar var busschaufför.
Så ni busschaufförer - håll er borta. (hahahahahahahahaha)
Men iallafall!

När jag väl satte mina fötter på den varma mysiga bussen - egentligen var det inte så romantiserat som jag fick det att låta, men lite måste man ju få överdriva.
Så fick alla stå upp - eller alla ''nykomlingar'' fick stå upp. Sen fick vi genomgå en ritual.
När det väl vart två säten lediga - då passade en ung rund man på att sätta sig.
Vart tror ni han satt sig?
Ni hade rätt - längst ut. Så att vi fick stå och titta på honom - vissa med mord i blicken, andra med sorg.

Varför gör man så mot sina medmänniskor - VARFÖR?

Det är väl inte så att varje gång han ska åka bil med någon, så springer han före och sätter sig i förarsätet?
Sen får personen som kör helt enkelt tampas med att ha en liten rund man i sina unga dar' som sittkudde.
Jag hade inte blivit förvånad om det kom fram att han höll in bromsen också - det är han som skapar förseningar.

Usch och tvi säger jag - åk inte buss, gå istället.

Men sen när man väl väljer att gå - så är det inte ens sandat bra, man halkar bara hela tiden.
Så mitt tips till er gott folk - innan jag resignerar - sätt på er skridskorna om ni ska hinna i tid.

Haidouk, Monogoru.

Var hälsade, gott folk - jag är inte kannibal.

Hur ser vädret ut där ni är?
Här är är det hemskt - men ändå lite mysigt.
Det är konstigt att vädret kan inneha två så olika känslor, att hemskt är mysigt.

Fast egentligen är det inte bara vädret som har den talangen att innehava dessa olika känslor.
Har ni inte tänkt på hur roligt det är att skämta om saker man egentligen inte får skämta om?
Eller är det bara jag som tycker det - jag med mitt lilla trotssyndrom...... ?

Jag måste alltid skämta om allting - det går inte att jämt vara seriös.
Livet blir så tråkigt om man är seriös hela tiden, och förresten - kan man inte skämta om en sak kan man inte heller vara seriös om den.

Nu fick ni er en tankeställare va?
Eller inte - jag är inte så bra på att ge folk det.

Men en tankeställare jag har haft rätt länge är hur jag skulle vara som pappa/fader/far/fadersfigur.
Jag tror i det sinne jag lever i nu - att jag kommer bli en rolig pappa.
Hoppas iallafall det - men en sak som skulle vara otroligt häftig och cool, skulle vara det här:

När sonen krupit ur sitt människohus - även kallat modern. Skola denna vackra yngling döpas till Nemesis.
Därefter skola han matas med testosteron samt anabola steroider för att växa till sig som en riktig man.
Man kan då använda denna stora, kraftiga och starka yngling som personlig livvakt.
Även toppbetyg kommer tillämpas då ingen lärare någonsin kommer våga motsätta sig ''Nemesis''

Bra va?